När jag nu kommit till Skövde för sjunde gången på åtta år börjar det slå mig att jag inte är så värst intresserad av resultat.

Jag försöker blogga, fotografera, twittra, facebooka, instagramma, och nu ska jag dessutom försöka fatta vad som är så ballt med Snapchat, och hur man gör. Och hela tiden blir jag nedsprungen av – inte fotbollsspelare, men – pokémonjägare. Det är onekligen en väldig tur för Flyers Media att jag har en 13-årig dotter med mig som kan vara producent, kameraman och regissör för Snapchattandet… här bredvid ser ni en screenshot (säger man ”skärmdump” får man direkt stämpel som Neandertalare) av vår första Snap från resan mot Skövde. Som tur var satt jag vid ratten och dottern vid mobilen.

Men som sagt, oavsett mediekanaler att rapportera genom, så är inte resultaten så intressanta.

Visst, första året 2009 var galet fantastiskt. Min äldsta son ville plötsligt börja spela min favoritsport, och de åkte hit och tog hem hela tjottaballongen med Flyers U15. Men det har jag ältat förut.

Och visst njöt och rös vi fullt ut 2014 när min tredje son gick i samma fotspår och vann U13-turneringen. Det har också förevigats från mitt perspektiv.

Men lika stort, minst, är mellanåret 2011. Då följde jag STU Northside Bulls U17 på nära håll. De kom ner till Skövde med 14 (fjorton) spelare och en coach.

STU Bulls U17, 2011

I stort sett hela truppen från Bulls U17, 2011.

De bodde (som de flesta andra lag) i sovsäckar på luftmadrasser med punka i skolsalar, och jag själv bodde med killen som tre år senare vann U13-guldet på ett halvsunkigt pensionat i närheten. De hade inte mer än 12 spelare dressade till någon av turneringens matcher.STU Bulls U17, 2011. Trött

 

Ett klassiskt replikskifte från någon av matcherna är:

(spelare) – Coach, jag måste byta!! (vacklar ut mot sidlinjen)
(coach) – Med vem då?? (slår ut med armarna och har ingen spelare på sidlinjen som orkar stå upp)
(spelare) – Okej! (ställer upp för nästa spel)

Men den fantastiska klick av killar halvvägs genom tonåren som där och då kämpade och stred för varandra, tillsammans och helt ensamma…
Den gav mig hopp om framtiden.
Inte för fotbollsframtiden för Bulls eller Flyers eller Sverige eller sporten, men för den klick av individer som blir till grupper som bygger vår framtid.STU Bull2 U17, 2011. Lag.

Fotbollen kommer inte förändra världen.
Men ibland ser man något bland dessa fotbollsspelare som ändå visar att det finns vägar framåt, att samarbete fungerar, att kärleken till varandra, om så med sporten som ursäkt, är inte död än.

Min son Rasmus, #72 på bilderna här, sade när vi kom hem efter den helgen att det här var det roligaste och bästa han gjort.
Fem år senare tror jag inte han ångrar det uttalandet.STU Bulls U17, 2011. känsla

När jag tittar igenom arkiven ser jag att deras resultat var L-L-W-L-W.
3 förluster, 2 vinster.
Sen att de två vinsterna var mot de lag som varit Sveriges giganter sedan dess, Carlstad och Örebro, kanske ger lite tyngd åt resultatet, trots allt.STU Bulls U17, 2011. Seger.

Men resultaten var aldrig intressanta, denna helg.

2014 vann våra giganter i U11 och U13 allt i Skövde.
2015 kom vi hit med ett pyrande hopp att nu var det dags för de äldre lagen.
2016 kommer jag hit med en känsla.
Jag hoppas våra killar och tjejer verkligen får njuta av helgen.
Njuta och växa tillsammans.
Få en helg att minnas i många år.

Oavsett resultat.

Jag vill få se perfekta blockar i skymundan.
Jag vill få se catches som ingen väntat sig.
Jag vill få se en corner peta en boll i marken.
Jag vill få se en perfekt punt-snap.
Jag vill få se en O-line med telepatisk kommunikation.
Jag vill få se spelare trösta varandra.
Jag vill få se pappor gråta, mammor skrika och syskon hoppa.

Pokaler blir också dammiga.

Det här är fotboll.

Låt turneringen börja!