Hej jag heter Jonas. Jag är intresserad av resultat.

…trots att jag kvällen innan turneringen började skrev att The Bottom Line är att jag inte är intresserad av resultat…


 

Vi hade en fantastisk turnering i Skövde i år. Jag är ju delvis medarrangör och därmed partisk, så det kanske inte räknas vad jag tycker.

Men jag tycker verkligen att vi hade en fantastisk turnering.

Logistiken fungerade, alla lag fick vinster, tre av fyra lag hade ”positive record”.
Min känsla är att vi hade relativt få och lindriga skador.
Inga utvisningar, trevlig familjemiddag, bra luncher till spelarna.
Vädret betydligt bättre än alla prognoser förutspådde före helgen.

Jag har sett perfekta blockar i skymundan.
Jag har sett catches som ingen väntat sig.
Jag har sett en corner peta en boll i marken.
Jag har sett en perfekt punt-snap.
Jag har sett en O-line med telepatisk kommunikation.
Jag har sett spelare trösta varandra.
Jag har inte sett pappor gråta, men definitivt mammor skrika och syskon hoppa.
(pappor är bra på att använda solglasögon i vissa lägen, även om det regnar)

Jag har sett fler leenden på våra killar och tjejer än jag kan räkna.
(och jag blir helt varm igen, bara av att skriva om det)

Så när jag nu fått allt jag önskade mig framför resultat i torsdags kväll, då tycker jag att jag kan unna mig att vara lite intresserad av resultat också. Är det okej för er?

Resultat

Resultat kan ju vara olika saker.
Vad blir resultatet av ett passförsök, av en drive, av en match, av gruppspelet?
Vad blir resultatet av turneringen?
Vad blir resultatet av en on-side-kick?
Vad blir resultatet av regn, blåst, sol, en smaklös lunch, getingar, konstgräs, en stukad tumme, en match i ottan?
Vad blir resultatet av en guldpokal?

Täby Flyers har vunnit guld i Dukes Tourney i samtliga klasser, och jag är helt klart inte ensam, men jag tror inte vi är så många som sett alla vinsterna på plats. Troligen räknas vi som sett allt på ena handen. Om man räknar med några som både varit spelare och sett från sidlinjen (Sebastian Vaca, Alexander Sjöö…) så blir vi några till.

Jag konstaterar att vinsterna ger olika resultat, olika effekt, och förutom den sprudlande explosiva glädjen även olika affekt.
Vinstens vågor breder ut sig olika beroende på förutsättningarna i the bottom line.

Återupprättelse

Jag måste erkänna att när U15 vann 2009 var jag så ny i föreningen och hela företeelsen att jag inte riktigt kunde sätta händelsen i något perspektiv, det var ”bara” fantastiskt kul och otippat och sjukt att våra killar kämpade hem hela rasket. Slänten vid A-planen var om möjligt ännu mer packad med publik än i söndags, och alla som inte var från Västerås innersta cirkel verkade fatta tycke för och hejade på våra underdogs från Täby. Vi hade inga banderoller och tröjor på samma sätt som i år, men vi hade vad som kändes som ”folkets stöd”.
Jag tror att den vinsten på ett sätt återupprättade Flyers namn i Sverige, efter att vi gått igenom både splittring och hopslagning då STU-alliansen bildats några år tidigare.

Uppmuntran

När både U11 och U13 vann 2014 var det ett enastående erkännande för att rekryteringen och coachningen i vår ungdomsverksamhet fungerade. Vi hade definitivt en riktigt bra årgång, och den defensiva linjen i U13 måste fått de flesta av motståndarnas quarterbacks att bli tämligen skakiga i kasthanden, samtidigt som vår egen quarterback bara behövde kasta bollen långt och högt så var alltid någon av våra snabba och långa receivers där.
Ett guld i Dukes Tourney är naturligtvis en av de yttersta fjädrarna i föreningshatten, men jag tror att den största effekt dessa guld hade var att våra yngsta spelare verkligen fick en uppmuntran att fortsätta med denna fantastiska sport.

Bevis

Nu när U17 vunnit 2016 känns det som att det är något annat. Det är de största, tyngsta, bästa lagen som möts. Det är den största turneringen, av samma anledning som störtlopp anses vara den viktigaste alpina grenen. (Överallt utom i Sverige där vi råkar gilla de mer tekniska grenarna för att vi inte har vettiga störtloppsbackar att träna i.)
För föreningen är det ett bevis för vår totala verksamhet. Det är så många i vårt U17-lag som hängt med sedan U11 eller U13 och har lärts upp i vår verksamhet under olika coacher och med olika lagkamrater. Men med en gemensam ”Flyers-metod”.
Det är ett bevis för varje av dessa spelare att deras uthållighet och målmedvetenhet ger resultat. Resultatet de längtat efter och kämpat för så länge hänger idag runt deras halsar.
För coachstaben är det ett bevis för att det fokus på personlig och individuell utveckling man anammat under flera år är en vinnande väg.
Och inte minst, för HC Brinkenfeldt är det ett bevis för att SAFF inte bara chansat vilt på nån udda kuf, utan gjort helt rätt som satt honom vid rodret för Ungdomslandslaget.

Almedalen

Dukes Tourney är amerikanska fotbollens Almedalen.

Vi ses här i juli varje år, vi strider på olika sidor på spelplanerna, men mellan spelet glider vi runt i vårt mikrokosmos som är amerikansk ungdomsfotboll i Sverige.

När man varit med några år börjar man känna igen både coacher och föräldrar. Men spelarna känner man inte igen, de växer ju så fort de små liven.

Man nickar till de man känner igen, och till andra bara av igenkänningsfaktorn när de går med ett grinigt småsyskon som borde fått en hamburgare för två timmar sedan.

”Går med ett småsyskon”… det är lustigt hur alla begrepp utgår från spelarna. Möter jag två personer så är de inte en kvinna och ett barn, det är en mamma och ett syskon. Till en spelare. Det är nästan så att man som förälder presenterar sig som den rollen. ”Hej, jag är Loves pappa.” Eventuellt kommer frågan efter ett tag vad jag faktiskt heter själv. ”Ja, Loves pappa – jag menar Jonas – Hej, ja, Jonas heter jag, alltså.”

I Almedalen vill alla synas och höras. Jag tycker att Flyers syns ganska bra. Men jag skäms och får grava mindervärdeskomplex när jag ser hur löjligt små beach-flaggor vi har. Alla andra har större.
Ibland kompenseras det. Som i lördags kväll när jag höll på att vika ihop och packa ner våra t-shirts som vi sålde. Det gick förbi några killar och en av dem säger till de andra ”Åh, en Flyers-tröja, det ska jag köpa sen!”
Jag vänder mig om och frågar var de kommer från. De spelar i MSAFF-laget, dvs ett blandlag från mellersta Sverige. Just denna kille var från Örebro. Och han berättar för kompisarna att han ska köpa en Flyers-tröja.
Där fick jag också ett bevis, nånting har vi gjort rätt. Jag vet inte om han bara tyckte den var snygg, eller om han vill att föreningen ska få in lite pengar, eller om han har en hemlig dröm om att en dag få spela med Flyers. Men en tröja ville han ha.

I minglet

Själv har jag till sist, efter lite för många år, fått ansikten på både Artur och Lirre. De driver SFN och är institutioner i Skövde Dukes och är med och arrangerar och planerar Dukes Tourney. Jag försökte få till en intervju med någon av dem, men tiden blev tyvärr lite för knapp.

Men jag fick långa snack med några andra. Det är fascinerande hur många som bara vill snacka, man kan bli stående till långt efter matchstart där jag borde vara och heja.

Jag träffade ”Roddan”, eller Rodrigo Montesino, före detta spelare och coach, och domare sedan massor med år. Han pratade om domarsituationen, om möjligheterna, om att han ska till Bahamas och döma flagg-VM. Han berättade om Moa Arnfridsson som är med som domare i Dukes Tourney och härom veckan dömde Champions League-finalen. Rodrigo berättade att den bild jag tog på honom för tre år sedan nu används i domarutbildningar både i Sverige och i länder ute i Europa. Och så fick jag göra en intervju med honom.

Jag träffade Jeff Batzler, en lite mystisk man som smugit runt på flera av våra och andras matcher med anteckningsblock i högsta hugg. Det visade sig att Jeff är ordförande i domarutskottet för SAFF, och nu gick omkring och granskade domarna för att kunna ge dem feedback och tips. Jeff berättade att det under turneringen finns domare som dömt i 25-30 år, och det finns de som bara dömt tre matcher före turneringen. Även Jeff bjöd på en intervju där han berättade om sitt arbete och glädjen att vara på Dukes Tourney.

Efter U17-finalen kom Mattias Hyllén Kruse, som kommenterat matchen i tv, och började prata. Han berättade om hur han spelat i Limhamn i många år, innan han flyttade till Göteborg och spelade i Marvels, och sen kom till Skövde och Dukes. Mattias berättade om första gången de mötte Täby Flyers, jag tror det var i U16, och deras försvar inte visste vad de skulle hitta på. De hade bara sett anfall i en klassisk I-formation, och Flyers ställde upp med något helt annat. Det blev ett uppvaknande för västra Sverige…

Lösa tankar

JRP_4246-snap

Strax före detta ögonblick har Isac och Valter pratat lite om hur de ska sätta igång spelet.
De har alltså haft en snapchat.

Brinken i gräset

Jag hade en galet överambitiös målsättning att intervjua coach eller spelare efter varje match under turneringen.
Det lyckades!
Hur ska vi utöka det till nästa år? Halvtidsintervjuer?

pokal

Säga vad man vill – men resultat kryddar onekligen upplevelsen.

Nu är det dags att lämna Dukes Tourney 2016 och titta framåt.
Tack för all uppmuntran och stöd, det betyder så enormt mycket.

Vid tangentbordet:
Jonas Rapp