av: Jonas Rapp, Flyers Media och förälder på plats under Dukes Tourney 2009, 2011, 2012, 2013, 2014, 2015, 2016.

När sonen nu funnit andra intressen slapp jag i år åka till Skövde.

Jag slapp 70 mil bakom ratten. Jag slapp en timmes kö genom Västerås. Jag slapp incheckning och hotellrumsbesvikelse.
Jag slapp gå upp i ottan till morgonmatcher. Jag slapp oändlig väntan på Skövde Sjukhus.
Jag slapp en trött hamburgare efter 6 timmar på sidlinjen. Jag slapp förnedras av RIGs 40-yardsklocka.
Jag slapp långpromenader till plan E (även känd som Planen som Gud Glömde).
Jag slapp regn och snålblåst.

Så jag ska väl vara glad över att ha varit hemma i år.
Men som alla som varit där förstår – jag saknar ju allt det där också, så klart.

 

Långt borta men ändå så nära

Jag kan konstatera att våra sista-minuten-förberedelser för Flyers mediabevakning av turneringen lyckades. Delegering av ansvarsområden (Facebook, Instagram, Twitter, Snapchat, bloggen och även livestreaming av matcher!) har gjort att man under hela helgen när som helst kunnat klicka in för att få se de senaste bilderna, läsa aktuella resultat och se intervjuer med coacher, spelare och föräldrar. Det har varit ovärderligt för oss som inte varit på plats.

Jag sammanfattar här vad jag upplevde hemifrån Täby. Kanske kan det även ge er andra lite perspektiv och en möjlighet att återuppleva helgens många händelser.

Jag kunde följa hur Flyers Giganter i U11 på löpande band betade av Tyresö, Limhamn och Carlstad i gruppspelet, utan att släppa in en enda poäng bakåt! Eftersom intervjuerna som publicerades var mina egna favoriter i det breda nyhetsflödet, vill jag bjuda på lite länkar: HC, Olof B.

Jag pumpades med nyheter om hur vårt U13, trots att man hade den klart minsta truppen, säkrade segrar mot Wäsby och MSAFF under första dagen. På lördagen blev det lite tyngre, med en vinst mot Skövde och förluster mot Limhamn och Carlstad. Det tär på orken att spela fem matcher utan avbytare…
Intervjuer: HC, Ass HC, Hilmer B, Simon L.

När väl U15 fick ge sig in i turneringen var det tungt, med två ”uddamålsförluster” mot Limhamn och Göteborg. Men innan dess hade vår QB Johan Hallgren vunnit avslutande 7-mot-7-turneringen för deltagarna i Top Gun QB Academy! Enormt imponerande av Johan, som dessutom var den yngste deltagaren. Titta gärna på finalen här!
Intervjuer: Johan HHC.

Nyheterna från U17 var mest bara positiva då man i gruppspelet betade av idel segrar mot Arlanda, Uppsala, Mercenaries och Göteborg. Det mest uppséendeväckande här är nog att i den sista matchen gick vår MVP till hela O-line, för dess obevekliga och sammansvetsade arbete för att skydda vår QB och göra hål för våra RB.
Intervjuer: HC 1, HC 2, Victor W, HC 3, Gustaf B.

När vi kom till de senare matcherna under lördagen fick jag smyga med mobilen under bordet på den bröllopsmiddag jag var på, ett bröllop som föga genomtänkt planerats till samma helg som Dukes Tourney. Men det var många från USA på tillställningen som tur var, de hade så klart full förståelse.

 

Finaldagen i Skövde

Finaldagen under Dukes Tourney är alltid speciell.

Det spelar egentligen ingen roll vad resultatet av gruppspelet blivit. Oavsett om man under finaldagen spelar för guld eller för att bli bästa grupptrea och sno åt sig en niondeplats totalt, så vill alla alltid ge allt för att visa att man kan köra hela vägen, för att få sova i bussen på hemvägen med ett litet nöjt leende på läpparna.

Jag får erkänna att jag inte var uppe till slutspelsmatcherna klockan 8, inte heller till klockan 10… men sen var det bara att slå på mobil och dator och läsa ikapp – vad hade hänt strax efter att den där bröllopsfesten tagit slut??

Först hade U15 varit uppe med tuppen och kört över Uppsala med 24-0!

Sen kom det tyvärr lite nedslående nyheter. U13 hade lidit en svidande tight förlust mot Musketeers med 16-20, och slutade därmed turneringen på plats 6.

Det som hände sen i flödet var dock fantastiskt kul! U11 drämde till Limhamn med 12-10 i finalen och tog GULD!!! U11 leder därmed Flyers interna Dukes Tourney-liga med två guld, medan U13, U15 och U17 har ett var. Enormt kul att se att vi har en så god tillväxt i föreningen!

 

U15 spelade sedan sin sista match för turneringen, C-slutspelet skulle avgöras mot hemmalaget Skövde Dukes.
Nu var det inte längre något snack om saken – U15 var igång på allvar och körde helt över motståndarna med 38-0. Våra 14-15-åringar kunde definitivt sova med ett litet leende på vägen hem, trots en i sammanhanget blygsam niondeplats.

 

Tungviktarna kliver in

Sen började allvaret för våra tungviktare i U17. Att försvara förra årets guld – var det ens tänkbart?

Att finalerna numera sänds direkt på webben är fantastiskt för oss som inte är på plats. Mattias Hyllén-Kruse och Leo Billgren gjorde ett lysande jobb som kommentatorer, trots kexchokladsmulor i studion och att de båda är offence-muppar, enligt egen utsago. Varför de inte sände U11-finalen undrar jag dock…?

Leo inledde finalen med att konstatera att ”den här finalen är på pappret den som ska bli minst tight”. Det visade sig inte riktigt stämma.

Flyers hade under båda matcherna i årets seriespel sprungits över totalt av Mean Machines tunga linjespelare och snabba runningbacks.
Men matchen började på ett sätt som troligen bara Flyers coachstab kunnat förutspå. Plötsligt kunde inte SMM springa alls. Deras bästa spel kom ett fåtal yards, men de flesta stoppades redan i deras backfield. Flyers försvar var otroligt hungriga och gav inte Stockholm en chans att bygga upp sina spel.
För mig med ett stort Flyers-hjärta var det helt magiskt att se från min soffa i Täby.

Flyers offence var inte perfekt, men gjorde vad de skulle. Först en TD-pass till #90 Victor Wikström, sen en TD-pass till #15 Fabian Johansson. Fabian tog även emot en pass på extrapoängen, och vi hade mot alla förhandstips en ledning med 14-0. Precis före halvtid hade Täby chansen att trycka in en tredje TD, som enligt kommentatorerna varit ”spiken i kistan” för matchen. Men sekunderna tickade lite för fort, och driven kom inte ända in över goal line före halvtidspausen.

Tidigt i matchen fick Flyers högra tackle #52 Linus Ljungström kliva av pga skada. Snabbt fick wide reciever #25 Jonas Hedlund byta matchtröja och plats på siffrorna, och dra på sig #52 för att gå från sin skillposition som WR till det tunga jobbet som RT. Detta är väl värt att nämna, då han imponerade stort på både publik och kommentatorer, där han höll anfallslinjens högra sida helt säker från Stockholms tunga och skickliga defensive ends, främst ULU-startern #17 Felix Grönqvist.
Jonas hann inte fånga några passar under finalen, men skötte sitt vikariat på linjen med bravur.

Andra halvlek såg helt annorlunda ut.

Min personliga och högst amatörmässiga analys säger att när vårt defence ursinniga jakt på bollbärare började sätta trötta spår i kropparna kunde SMM trycka på hårdare för att ta tillräckligt med yards även på deras klassiska springspel. Och när de kastade in lite counters och misdirections gick tröttheten in i huvudena på Flyers-spelarna som inte var alerta nog att hänga med i svängarna.
Lite för många gånger satt jag framför skärmen och såg hur våra spelare blev stående tittande åt fel håll på planen, när Stockholm välmaskerat vänt spelet till andra sidan.

Att Stockholms försvar fick mer energi när de såg att anfallet började leverera, ja det är enkel idrottspsykologi.

 

Slutet närmar sig

HC Sebastian Brinkenfeldt berättar att förberedelserna under kvällen och natten inför finalen präglades av insikten att ”we are in a gunfight, but we only have a knife”. SMM har en bredare trupp, större djup, och framför allt betydligt mer fysiska spelare. Prioritet ett var att nyttja våra resurser i snabbhet och spelförståelse för att stänga Stockholms springspel och tvinga dem att passa. En matchplan som under första halvleken genomfördes till perfektion.
För att få anfallet att fungera handlade det om att identifiera och attackera de svagaste länkarna i Stockholms försvar för att ha en chans att äta tillräckligt med yards.

Matchspänningen framför datorn (kombinerad med några frustrerande avbrott när streamen dog) var mot slutet av matchen rent plågsam. Med bara sju sekunder kvar av matchen kom Stockholms #3 Saba Jarwalli runt på vänsterkanten och lyckades flygande sträcka in bollen över mållinjen. Men domaren dömde honom ute på 1-yardlinjen, till Leos och Mattias stora fasa i kommentatorsbåset. Stockholm blev rånade på en TD!
En sekund kvar. Sneak. Det tog stopp! Knät var nere! Eller? Men domaren såg inget knä i marken. QB #8 Ludvig Klement trycktes med hjälp av hela sitt lag in med bollen precis över goal line.

Sabas felaktigt bortdömda TD kompenserades med Ludvigs, kanske, felaktigt godkända TD. Någon sorts gudomlig rättvisa, får vi väl erkänna.

14 – 14 på tavlan. 0 sekunder kvar. Extrapoängsförsök.
Och vad gör SMM? De ställer upp med centern vid bollen, QB i 3-point bakom och en RB i shotgun. Resten utspridda brett på planen. Timeout Täby. Hur ska man möta det där?

Jag skulle ge mycket för att höra vad som sades i Flyers huddle dessa 30 sekunder…

Nytt försök. Samma uppställning. Jag sitter och hoppar i soffan. Bollen snapas… men varken till QB eller RB bakom centern – den skickas istället med ett underhandskast ut till den i vanliga fall defensiva linjemannen #17 Felix Grönqvist som står beredd bakom tre stycken linjespelarkollegor på sidan. Dessa uppehåller Flyersspelarna tillräckligt länge för att Felix ska kunna kasta sig fram de 4 yards som krävs för att ta med sig guldet i Dukes Tourney 2017 hem till Zinkensdamm.

Flyers matchplan såg länge mycket framgångsrik ut. Men sett över hela matchen lyckades Mean Machines spelare fortsätta hålla trycket uppe, och deras coachstab justerade sin plan lyckosamt för att till sist stå som vinnare.

Jag slapp åka till Skövde i år.

Men jag slapp inte känna den hjärtskärande smärtan för vårt U17-lag
när de i finalen tappade ledning till förlust på turneringens sista spel.

Så varför utsätter vi oss för det här?
Varför tillåter vi våra barn att utsätta sig själva för det här?
Det är grymt plågsamt att se våra allra närmaste förlora allt i stunden.
Varför sätter jag mig i soffan och låter bilder som dessa, med människor jag känner och respekterar och bryr mig om, strömma till mig hela vägen från Skövde?

 

Svaret är självklart inte långt bort. Bara ett par timmar bort.
Ett par timmar tillbaka, till stunden när några andra i vår fotbollsfamilj jublar sig hesa av lycka efter en annan avgörande touchdown, en som då gick åt rätt håll för oss Flygare.

En förkrossande förlust på ena sidan är en magisk framgångssaga på andra sidan.
Idag kan Täby Flyers U11 och Stockholm Mean Machines U17 vittna om detta.

 

Intervjuer

Här följer ett urval av intervjuerna från finaldagen.

U15 Marcus M, U11 James de C, U11 Amanda D, U11 HC, U17 Ass HC, U13 HC, U17 Malin B.

 

Tack

Till sist vill jag rikta ett innerligt tack till ”mina adepter” på Flyers Media: Maria Bratt (blogg), Peter Bennborn (intervjuer, Instagram, Facebook), Erik Netz (intervjuer), Clara och Anna Peterson (Snapchat) och Christine Bennborn (löpande resultatrapportering).